Start

Så föddes hon min Kamé, en ensam tikvalp bland 5 stiliga killar. Hon var så söt den lilla.

En familj som tidigare haft en fodervärdshund från mig i 11 år fick ta henne på s.k. halvfoder. I familjen fanns föräldrarna och en dotter, en golden och en kanin. Allt tycktes gå bra. Månaderna gick och Kamé hann bli 10 månader gammal. Nu var det dags för utställningsdebut. Kamé kom till mig för lite ringträning innan och så åkte vi på utställningen som gick bra. Men sen..... hunden hämtades inte hem! De skulle upp till fjällen eller så var det något annat. Visst fick hon stanna lite till tyckte jag men till sist måste vi ju samtala om varför det blev så här. Jag förstod ändå aldrig var skon klämde, egentligen. Först en tid efter att jag köpt tillbaka henne förstod jag:

Kamé hade varit ute ensam på gårdsplanen en dag, strax innan hon skulle till mig. På gården fanns också kaninen i sin bur. Antagligen hade bur dörren lämnats öppen för då husse kom hem låg Kamé och slickade på en blodig och död kanin!

Vad väntar man sig av ett rovdjur om än domesticerat? En liten hund av jakthundsras, 10 månader gammal?

Nu är Kamé min permanenta hund, en helt problemfri, lydig och tillgiven liten tik. Hon är väl lite bolltokig men det må vara hänt. Om jag tar bollen av henne och säger att nu räcker det så godtar hon det, kryper snart upp i knäet och somnar tryggt. Denna lilla jaktsituation, i brist på riktig jakt unnar jag Kamé, leken med en boll.

Kamé i somras, här 10 ½ år gammal. I år fyller hon 11. Pigg, glad och fortfarande ung i sinnet, älskad av alla som lär känna henne.

Sidan uppdaterad

2011-12-09 11:38